mlarssonn.blogg.se

Och så kom beskedet som jag förberett mig på under den senaste tiden, endel av mig ville självklart tro att det skulle gå vägen, men innerst inne visste jag nog att det inte skulle bli något i år. Disa är alltså kollad på 45 dygn, spända ultraljudade vi men till våran stora besvikelse var det tomt. Det som vi hade sett på 30 dygn som såg ut som ett foster i tidigt stadie, var en cycta. Helt oförändrad sen sist. Visst känns det tungt, man vet att 1 helt år går till spillo utan föl och inte minst är det även en ekonomisk förlust. Så himla tråkigt, mitt hästår har varit helt kasst. Men nu kan vi inte göra mer åt detta i år, vi tar istället nya tag och kan studera årets statistik till nästa säsong, och då börja tidigare. Vissa lärdomar vill man kunna läsa sig till, men tyvärr måste många av dem begås innan man får den kunskapen.

Kotan som har spökat böjde vi och det blev som vi trodde en reaktion så jag fick order om att jag kunde skritta Disa 1-2 ggr i veckan, helt på hennes regler såklart. Känns tungt att inte ens kunna skrutta runt mer på henne när hon ändå inte blev dräktig, känns som att man har förlorat så himla mycket mer än bara en chans till att få ett föl. Disa har tagit Clarke som tröstpris och tuktar honom som om det vore hennes egen. Ja det känns tungt, men man får vara glad för att hasen har läkt fint och att det än så länge inte blivit några komplikationer där. Plötsligt lär man sig att ta tillvara på dem man håller om..